På spaning efter tid och rum, Skellefteå

Den 28 november var det dags för den andra träff med två årskurs 4 i Skellefteå. Museipedagogen Maria Carlsson och jag hade med oss ett bildspel och en mängd material (grenar, kottar, mossa, stenar, toalettpappersrullar, kartong, paketpapper och färgad cellofanplast) tanken var att efter bildspelet skulle vi ut och bygga land art. Tyvärr gjorde den kraftiga blåsten att vi vart tvungna att improvisera och bygga land art inomhus i stället. Även om detta betydde en massa extra städarbete för Maria och mig blev det en trevlig för- och eftermiddag med två gäng väldigt härliga elever (och lärare)!

Som sagt började vi dagen med att titta på ett bildspel innehållandes både historiska och samtida spår, vi pratade om hällkonst, gatukonst och platsens betydelse. Sedan gick vi genom  läxan de fått förra gången: att leta samtida spår i sin närmiljö och fundera kring vem som var avsändaren, varför de valt just denna plats att lämna ett avtryck på och vad budskapet var. De flesta spår som hittats kring skolan var olika skyltar som kommunen troligen var avsändaren till och handlar om vad vi får och inte får göra. Även jag hade gjort läxan och visade denna bild som jag tagit i Vasa, Finland några veckor tidigare:01_vasa

Jag hade även tagit med lite bilder på olika land art som som vi tittade på, vilka skulle fungera som inspiration till dagens workshop: att i grupp bygga land art. Maria och jag delade in den mindre klassen på förmiddagen i 4 grupper och hade 4 stationer och den större klassen på eftermiddagen i 5 grupper och hade 5 stationer. Varje grupp fick en hög material och i sin grupp tillsammans komma fram till vad de ville bygga, efter ca 10 minuters byggande stoppade vi, grupp efter grupp fick berätta kort om sitt verk och jag fotade av det, sedan bytte grupperna station och fortsatte bygga på någon annan grupps verk. Jag tror det både var en rolig och för några lite svår uppgift att jobba kreativt i grupp och sedan måste lämna ”sitt” verk (som några andra gjorde vad de ville med). Men de 4×4 verken på förmiddagen och de 5×5 verken på eftermiddagen var alla fina, finurliga, påhittiga och intressanta, ordnade och kaotiska. Detta är några av dem:02_skell03_skell04_skell05_skell06skell07_skell08_skell

Fanny Carinasdotter, konstnär

På spaning efter spår i tid och rum … Umeå

Helena Forsberg, pedagog Västerbottens museum
,

Susanne Sundström/ Ellinor Johansson, arkeologer Västerbottens museum

Sofie Weibull, konstnär

Sju klasser, 140 elever, från tre skolor Sjöfruskolan, Böleängsskolan, Obbola skola

1Träff 2

Under en vecka i oktober träffade vi, Helena och Sofie, alla deltagare 140 elever på deras skolor under en dag mellan kl. 9-14.30. Det var ett intensivt, interaktivt och lärorikt möte mellan eleverna och oss. Eleverna lyssnade och arbetade intensivt då de lärde sig om olika hantverks-, konst-metoder och teorier, kopplat till forntid och samtid.

2Skollådan

Projektet ”På spaning efter spår i tid och rum” har en Skollåda med olika saker i. Där finns bl. a ett bildspel som vi först tittade på, senare under dagen kunde de ta del av andra föremål från lådan. Vi jämförde hällbilder med samiska mönster och diskuterade i kring nutida symboler. (Helklass)

5Hällmålningar

Tillsammans med Helena fick eleverna göra egna hällmålningar på stenarna som de samlat från Stornorrfors. De tillverkade färg av olika material, av rött pigment och blod, spott eller ister. De tittade även på de forntida föremålen från Skollådan. (Halvklass)

4 Tillsammans med Sofie fick eleverna arbetade med symboler. De fick lärdom om hur hen arbetar med form och reliefverkan. De skissade först på papper och sen överförde de symbolen på lerplattor och modellerade upp reliefer. (Halvklass)3/Sofie Weibull, konstnär

Foto: Sofie Weibull

Hur allt vändes upp och ner

(Av Love Ersare)

Det var ett tag sen jag skrev här på bloggen. I September tog jag nämligen paus från Gustaf och återvände till min hemmateater Skuggteatern.

Men Gustaf tog inte paus från mig, i oktober fick jag kontakt med Magnus Alkarp, Fil Dr i arkeologi och författare som ägnat många år åt att forska i säkerhetstjänstens hemliga arkiv samt i arkiv för brittisk, tysk och amerikansk underrättelsetjänst.

Han berättade att det i de arkiven finns graverande uppgifter om Hallström som kan ställa min historia på ändå. Det ska enligt Magnus finnas bevis för att Gustaf var nazist, antisemit och antidemokrat , Magnus menar också att han kan ha deltagit i en konspiration för att dra in Sverige i kriget, på Tysklands sida!

De senaste veckorna har varit kaotiska, istället för paus från projektet har det varit mer intensivt än någonsin, jag har jagat nya källor och pratat med oroliga anhöriga som undrar vad det är för slags uppgifter jag tänker gå ut med.

Och sanningen är att jag inte vet och inte heller om jag någonsin kommer att få veta. Många av de uppgifterna som Magnus har är hemligstämplade så jag kan bara ta honom på hans ord i hans slutsatser.

Efter veckor av mailande med Magnus och andra arkeologer och historiker har jag nu fått nys på nya platser att leta material. Därför har jag vänt upp och ner på min planering, så istället för en lugn vecka med manusslipning och julstök sitter jag nu på tåget söderut.

Först ska jag träffa Magnus och reda ut alla de nya uppgifter han lämnat, och var de kommer ifrån. Sen ska jag besöka en lång rad arkiv:

* Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala

* Riksföreningen Sverige Tysklands (En protysk samling akademiker) arkiv på riksarkivet Marieberg

* Samfundet Manhems (En pronazistisk organisation) Arkiv i Arbetarrörelsens arkiv

* Archibald Douglas (Han som skickade Gustaf till Norge) arkiv på Krigsarkivet

* Säkerhetstjänstens hemliga arkiv hos Riksarkivet i Arninge

* Brev mellan Gustaf och hans bröder i Kungliga bibliotekets brevsamling

Jag har bara fyra dagar på mig till detta och ska dessutom hinna träffa Gustafs dotterson och försöka låna lite nya böcker, så det blir en intensiv vecka. Och det värsta är att jag inte ens vet om jag kommer att bli insläppt i det viktigaste av arkiven, Säkerhetstjänstens, då den största delen av materialet fortfarande är  hemligstämplat.

Vi får se om jag återkommer klokare eller bara än mer förvirrad.

/Love

 

PS: Läs gärna artikeln om föreställningen i VK, där kan du också se en bild på Gustafs Vargskinnspäls som eventuellt ska få vara med i föreställningen. :D S

På spaning efter spår i tid och rum

Alla våra fotsteg.

Jag har (efter mitt första inlägg den 12 september) funderat vidare på de ”fotavtryck” vi lämnar efter oss i dag. Vilket avtryck som långt in i framtiden kommer vara de tydligaste. Och det jag är rädd för är att det vi framförallt lämnar efter oss är en försämrad och överutnyttjad natur. Redan i dag rekommenderas vi att inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år på grund av miljögifter och äta övrig egenfångad fisk från sjöar och älvar med försiktighet bland annat på grund av höga halter kvicksilver…

Den 19-27 september besökte jag Tärnaby i ett annat projekt vid namnet Survival Kit/Umeå.

ronnbackPå plats i Björkvattsdalen, där vi bodde, blev jag otroligt tagen av miljön och det fantastiskt vackra landskapet. På en sådan plats blir det alltid tydligt för mig att vi är en del av något mycket större. Då inte menat i något religiös mening utan insikten av att vi är en del av ett kretslopp och ekosystem, en jord. Tyvärr motarbetar vi oftast detta system och stör den med utbyggnad av kraftverk, gruvnäring och industri, och vårt ”moderna” sätt att leva.

Den stora diskussionen just nu, och då när vi var i Tärnaby, är den planerade gruvan i Rönnbäck. Dagbrotten är tänkta att förläggas till Gardikens vattenmagasin som rinner ut i Umeälven och vidare ut i Östersjön. Själva gruvområdet skulle täcka en lika stor yta som hela Umeå. Miljöpåverkan skulle så klart vara enorm. Förutom miljön påverkas även människorna i området och rennäringen (en näring som redan fått flytta på sig och anpassat sig efter bland annat vattenverk i området). ”En nickelgruva har ett större samhällsintresse är rennäringen, menar regeringen” går att läsa på Sveriges radios webbsida den 22 augusti. Som så ofta sätts de (kortsiktiga) ekonomiska aspekterna i första rum medan (de långsiktiga) aspekterna kring miljö och hållbarhet nämns knappt.

Visst är frågan komplex, det handlar även om många arbetstillfällen till en ort som har problem med utflyttning och en allt äldre medelålder. Men på sikt, om flera hundra år, vad är det vi har lämnat kvar?

I Tärnaby fick jag höra ett samiskt uttryck liknande ”lämna inget i naturen förutom spåren efter dina skidor”. Ett uttryck som vi som människor och jag som individ skulle behöva anamma i mycket större utsträckning än i dag.

Mer om gruvan i Rönnbäck, från motståndarnas perspektiv:

http://stoppagruvan.wordpress.com/om-nickelgruvan-i-ronnback/

Fanny Carinasdotter

 

Ett beskydd, ett regn, tre län och en massa vägar…

VBM_PE_20120808_068Jag, Kristina Kalén och Gunilla Samberg satte oss i en bil direkt efter projektmötet i torsdags. Vi skulle åka till Nämforsen för att höra den norska arkeologen Jan Magne Gjerdes föredrag om hällkonst. Innan avresan hade vi båda, lite löst, kollat upp att: Ja, ta vägen mot Sollefteå direkt efter att ni passerat Ö-vik! Sagt och gjort. Efter en kort fikapaus i Ö-vik, tog vi höger mot Sollefteå. Denna dag stod regnet som spön i backen (klass 1 varning) men detta bekom oss icket! Efter att ha åkt långt om länge, utan karta eller gps observerade vi att vägen plötsligt bytt nummer från 90 till 246 (eller nått). Vår inre kompass morrade. Åkte vi inte norrut? Solen kunde vi inte se. Känslan tilltog. Plötsligt var vi åter i Västerbotten. Hur kunde detta hända? Jag försökte febrilt lära mig att hitta kartor på min skitmobil. Täckningen gled bort lika bestämt som regnet gled över rutan. Hoppla! Vad där? En skylt, Åsele 3 mil. Nej, nu måste vi styra om skutan. Nästa, bästa väg som känns söderut får duga. Gunilla körde som en gudinna. Säkert och kompetent. Vi började även att kolla vårt matförråd som bestod av två persikor och två nektariner. Skönt. Vägen slingrade sig fram i dimman. Stod det inte Jämtland på en skylt? Jo, snart var vi i Backe. Nu var klockan runt 16.00 och Jan Magne skulle börja sitt föredrag 19.00.  Vi letade efter tecken. Junsele, det kändes rätt på något sätt, djurpark och allt. Sedan Ramsele, jo där föddes ju min mormors far. Jag är ju från Ångermanland så att Ramsele och Näsåker ligger nära varandra, det visste jag. Dom fula och tråkiga vägskyltarna med fel länsnamn hade upphört. Nu var vi i Västernorrland igen! Klockan tickade på. Jag som brukar kissa stup i kvarten hade stängt av alla mina kroppsfunktioner. Inga onödiga raster tilläts. Vi måste hitta och hinna fram! 18.45 rullar vi in på Hällkonstmuseets parkering. Greppar varsin frukt och gör en loj entré. Glada miner möter oss. Siv, Peter och Jan Magne blir glatt överraskade över besöket från Umeå. Vi hinner på toa innan Jan Magnes spännande föreläsning startar. (Mer om den vid annat tillfälle) Innan vi skiljs åt för kvällen får vi veta att ”rätt” väg till Nämforsen har rasat och är avstängd. Alltså tackar vi för det oförutsägbara och lite ryckiga beskydd som någon/något lade över oss!

Lärdom: Åk alltid vilsen med någon du tycker om och ha alltid minst fyra frukter till hands.

Kristina

På spaning efter tid och rum

 

IMG_0302 kopiaFoto: Sofie WeibullIMG_0309 kopia

Foto: Sofie Weibull

Helena Forsberg, pedagog Västerbottens museum

Susanne Sundström/ Ellinor Johansson, arkeologer Västerbottens museum

Sofie Weibull, konstnär

Umeå – Hällristningarna i Stornorrfors

Under vecka 37 och 38 har vi i Umeå haft fem klasser från tre skolor Sjöfruskolan, Böleängsskolan, Obbola skola som deltagit i vår första träff i Stornorrfors. Det har varit ett spännande och innehållsrikt möte med alla 140 elever.  Ungdomarna har visat stort intresse och provat på olika arbetssätt inom arkeologin, från stenålderslivet och från konstformen Land art/ jordkonst.

/Sofie Weibull, konstnär

IMG_1816 kopiaIMG_0338 kopia

Foto: Sofie WeibullIMG_0323 kopia

En beskrivning över hur en dag har sett ut för eleverna ifrån Umeå

Träff 1: Hällristningarna i Stornorrfors. Programtid 9- 14.30. Eleverna är indelade i tre klaner som cirkulerar mellan tre stationer. Dessa är:

Station 1: vid baslägret: Eleverna får lära sig om stenåldersliv i teori och praktik, bland annat skifferslipning, pilbågsskytte på älg (fullskaleälg i playwood!!), insamling av ätliga växter som kokas till te med hjälp av heta stenar. Föremål och materialet från de nyproducerade skollådorna används. Leds av museipedagog Helena Forsberg.

Station 2: vid hällristningarna. Eleverna får lära känna platsen och hur den en gång såg ut för ca 4000 år sedan. Samtal om landhöjningen. Eleverna får söka ristningar och med hjälp av frottageteknik överföra bilderna till papper. Om arkeologens arbete. Samtal om fiskets betydelse vid umeälvens mynning. Eleverna får göra egna fiskestickor. Leds av arkeolog Ellinor Johansson /Susanne Sundström

Station 3: Eleverna får lära sig om landart/jordkonst. Eleverna får göra egna konstverk med utgångspunkt ifrån material på platsen, stenar, kvistar, buskar etc. Eleverna bygger vidare på varandras verk som förändras över tid. Jordkonsten lämnas sedan kvar på platsen. Stationen leds av bildkonstnär Sofie Weibull.

Under dagen får eleverna också gå en tipsrunda och dagen avslutas med ett rituellt överlämnande av amuletter på vilka eleverna skall göra en personlig symbol under projekttiden. Eleverna plockar också med sig egna gråstenar att användas vid nästa träff.

/Helena Forsberg, pedagog Västerbottens museum

 

 

 

 

Vad har en trygg famn av digestivekex och den konstnärliga arbetsprocessen med varandra att göra?

Gruppbild_sv_vit Mobildokumentation: Arbetsmöte med konstnärer. Från vänster; Sofie Weibull, Fanny Carinasdoter, (Anna Sunna) och Anders Sunna.

I slutet av juni träffas vi för sista gången innan sommaren. Vi är på Krenova. Konstnärerna Anders Sunna, Sofie Weibull och Fanny Carinasdotter är på plats och jag, Camilla Påhlsson från Konstfrämjandet i Västerbotten. Vi befinner oss mitt i en kreativ arbetsprocess för den pedagogiska delen av Rock Art in Sápmi som heter på Spaning efter spår i tid och rum. Vi är i ett skede där tre konstnärspraktiker ska flätas samman till en konstpedagogisk idé.

Så, vad är då egentligen den konstnärliga arbetsprocessen? Vad är det som händer när tre konstnärer med vitt skilda uttryck såsom skulptur, fotografi och måleri, möts i ett gemensamt uppdrag? Utifrån ett konstbildande perspektiv handlar det om att fånga den i ord och lyfta fram den konstnärliga utgångspunkten genom att studera och analysera vad som händer, när det händer och hur det händer.

Just när bilden är tagen, har vi suttit i möte i tre timmar. Vi har diskuterat, tänkt, ändrat oss, tittat i böcker och analyserat hur Sápmi representeras i den konstpedagogiska delen. Ambitionen är hög. Vi är varma! Ni känner igen känslan.(?) Syret i rummet är lågt, kaffet slut och ansiktena börjar skifta färg. Kaffekopparna är tomma, intorkade… Och ändå, så vill en mer, prata mer, tänka mer, göra mer och komma på något genialt. Vi söker ett genombrott. Ett skeende som indikeras av ett steg framåt. En fot som går över en linje. När hen tar det där steget, så vet ALLA, och känslan är total! För det är just det, en vill åt och till vår hjälp har vi… Digestivekex- socker!! Digestivekex har räddat många möten och gett en bra energiskjuts framåt. Mat är kittet, så även denna gång för 15,95 kr på ICA.
platta_sv_vitMobildokumentation: Kakelplattor med street-art- inspiration av Anders Sunna.
Copyright Konstfrämjandet Västerbotten 2013.

I dokumentationsbilden här ovan, håller Sofie Weibull ett första utkast av en metod för en estetisk läroprocess. En process som balanserar mot den konstnärliga integriteten och hur någonting nytt kan skapas i det kollektiva, i relation till något eget, som annars är vanligt för en konstnär. Det här förslaget är utformat av konstnären Anders Sunna och den vänder sig till elever som kommer att få arbeta med skapande verksamhet både i och utanför klassrummet.  Det är också i mötet med deltagarna som själva konstbildningen blir till. Den kan förklaras som om någonting nytt sätter sig i kroppen och som inte funnits där förut – konstupplevelsen. För i mötet mellan konst och konstbildning utvecklas våra tankar och vår människosyn.

Sunnas vita kakelplatta är svartsprayad genom en schablon, ett street-art-inspirerat uttryck med kopplingar till hällkonsten. Alla gillar idén- vi är i symbios!! Vi har hittat fram till ett konstnärligt ramverk och genom detta, kan samtliga konstnärer – konstpedagogiskt- arbeta med sin egen praktik tillsammans med eleverna. Det vill säga 400 träplattor, 400 personliga uttryck och från 400 elever.  Tillsammans kommer detta att utgöra ett samtida monument över vem som kommer till tals i det offentliga rummet.  För det är just det, det handlar om: demokrati och inflytande på stadsrummet. Avsikten är att vända på perspektiven rörande vem som har tolkningsföreträde både när det kommer till hällbilder men också kring dagens symboler. Elevernas tolkningar är de sanningar vi presenterar. Och längs med resan finns en trygg famn av Digestivekex som en lojal och trogen vän.

Medverkande konstnärer:
Fanny Carinasdotter- http://www.fannycarinasdotter.se/
Anders Sunna- http://www.anderssunna.com/
Sofie Weibull- http://www.sofieweibull.se/